jälp mah!
Det är någonting som inte alls står rätt till längre..
Jag kan inte försöka göra en annan människa glad och lycklig samtidigt som jag ska försöka tro att jag betyder nått och göra mig själv glad. Min dryghet söker bara uppmärksamhet eftersom jag inte har kommit på ett annat sätt för att synas ännu. Genom min "dryghet" får jag den kärlek jag vill ha eftersom jag skäms att fråga om den. Jag kan inte försöka vara vuxen och vara "liten" på samma gång. Jag vill inte ställa mig och göra mat när jag vet att jag inte kan eftersom jag hatar att misslyckas och trycka ner mig själv. Jag hatar att lägga mig tidigt på kvällarna för att jag tänker varje natt "imorgon kanske jag är utan detta". Jag hatar att bli lämnad på måndagarna med tankarna i huvudet "Efter som här dagarna kommer jag inte finnas kvar i personens tankar" Jag vill inte träffa nytt folk eftersom det sänker min självkänsla till 0.. pga min blyghet. Och varför är jag då blyg? Eftersom att jag har lärt mig att det är lika bra att hålla käften. Jag vägrar vara någon annan än den jag är. Jag tänker inte bete mig mer vuxet om det nu är det som är problemet. Allt bråk jag skapar skapas för att jag inte har något självförtroende och därför blir osäker. Jag tål inte att någon blir sur på mig eftersom det får mig att insé att jag har gjort fel och därav trycker jag ner mig själv ännumer.. Igen..
Nu ska jag åka hem och sätta mig i detta helvete igen. Som jag har valt att göra för någonannan. Eftersom alla andra ville så jävligt att jag skulle flytta så gjorde jag det. Eftersom folk inte verkar vara ett dugg intresserad att lyssna på vad jag vill.. utan blir istället sur och slutar prata med mig när jag säger att jag INTE VILL
Jag kan inte försöka göra en annan människa glad och lycklig samtidigt som jag ska försöka tro att jag betyder nått och göra mig själv glad. Min dryghet söker bara uppmärksamhet eftersom jag inte har kommit på ett annat sätt för att synas ännu. Genom min "dryghet" får jag den kärlek jag vill ha eftersom jag skäms att fråga om den. Jag kan inte försöka vara vuxen och vara "liten" på samma gång. Jag vill inte ställa mig och göra mat när jag vet att jag inte kan eftersom jag hatar att misslyckas och trycka ner mig själv. Jag hatar att lägga mig tidigt på kvällarna för att jag tänker varje natt "imorgon kanske jag är utan detta". Jag hatar att bli lämnad på måndagarna med tankarna i huvudet "Efter som här dagarna kommer jag inte finnas kvar i personens tankar" Jag vill inte träffa nytt folk eftersom det sänker min självkänsla till 0.. pga min blyghet. Och varför är jag då blyg? Eftersom att jag har lärt mig att det är lika bra att hålla käften. Jag vägrar vara någon annan än den jag är. Jag tänker inte bete mig mer vuxet om det nu är det som är problemet. Allt bråk jag skapar skapas för att jag inte har något självförtroende och därför blir osäker. Jag tål inte att någon blir sur på mig eftersom det får mig att insé att jag har gjort fel och därav trycker jag ner mig själv ännumer.. Igen..
Nu ska jag åka hem och sätta mig i detta helvete igen. Som jag har valt att göra för någonannan. Eftersom alla andra ville så jävligt att jag skulle flytta så gjorde jag det. Eftersom folk inte verkar vara ett dugg intresserad att lyssna på vad jag vill.. utan blir istället sur och slutar prata med mig när jag säger att jag INTE VILL
Kommentarer
Trackback
