Blir mamma åt en dotter 19/6!

Det är lördag och jag har bestämt mig för att dricka öl och försöka ha roligt.
Är just nu hos mamma, ingen miles som springer runt.
Bara jag inte bryter ihop ikväll.
Jag är helt tom överallt. Inga tankar och inga känslor, allt är en hel stor bubbla.
Paniken vägrar släppa. Jag känner mig så instängd.

Hoppas ni har en bra helg :)

https://cdn3.cdnme.se/cdn/6-2/1801002/images/2012/pic_5067296cddf2b3235f000dc1.jpg" class="image">

Idag var det en tuff morgon.
Lillvalpen kissa på miles plats i sängen.
Hon kissade inne och vägrar gå i trappan.
Hon sket ute iaf så jag var snabb på att berömma med godis.
yoko saknar miles så fruktansvärt mycket. Hon är så knäckt.
Jag grinade inte i morse. Jag orkar inte.

Det är så tungt utan dig.
Jag blöder, du var min värld. Du var min kille och min stolthet.

Vi skulle in och klippa dina klor. Och det sluta med att jag kom ut utan dig.
Jag grinar och gråter. Tappar luft och skriker.
Jag vill inte glömma dig.

Dina småsystrar gör mig galen ska du veta:) dom vägrar sova. Hade du varit här nu hade du som vanligt legat och suckat åt dom.
Jag vill inte inse att du inte finns.
Jag kommer aldrig acc det.

Mamma älskar dig. Du har fått en ny syster gubben! Henne skulle du tycka om :)

Miles!! Syrran säger hej åt dig :)
Hon saknar dig, hon letar efter div. Hon grinar och sover. Alla saknar dig. Det är tomt hemma. Jag tänker inte städa. Ditt senaste hyss hänger på sängen. Mormor bara skrattade åt dig. Hennes fontän, skit hund!
Yoko har tagit din stå ställning i bilen, hon står med tassarna på armstödet och tittar rakt fram. Som en ståtlig kung som du var.
Jag hoppas du sov med mig inatt:) jag sov iaf med dig.
Vi saknar dug gubben! Nu får du mamma att grina, jag som tog på mig mascara!:( :)

Hur fan kan folk säga till mig att det kommer bli bra när det aldrig blir bra!
Hur kan folk säga till mig att det löser sig när det är omöjligt!
Hur kan folk säga att det kommer att ta tid när det bara blir värre.

Låt mig vara.
Det kommer aldrig bli bra igen. Försök inte intala mig nått så dumt!!

Mammas..

Har fått några värmande samtal nu på morgon. Tack!

Ligger i soffan. Vill inte vara i sängen. Vill inte sakna han. Vaknade och det dunsa i dörren. Ingen miles som skällde :(
Det var mina foton som kommit. På min fina kille. Tre fulla kuvär. Över 200 bilder och mer kommer. Nallar gjorde av han, stora tavlor och tackfoton jag ska skicka och tacka dom som hjälp mig med han. Jag ska fylla min sida av sängen. Jag ska fylla väggarna.

Jag börjar inse att han är borta. Jag börjar förstå vad som har har hänt. Allt blir bara värre och värre, hela tiden.

Jag har ingenting som är mitt längre.
Jag har inget som är min vardag längre.

Det ligger ingen i sängen, ingen i soffan. Ingen i buren. Det finns ingen någonstans. Min axel är tom. Det är tomt överallt.

Jag har aldrig varit så olycklig, aldrig så här ledsen.
Jag vill inte vakna en gång till och undra varför han inte ligger bredvid mig, och dra förgäves i lakanet. Jag vill inte sova tomt på min sida av sängen.

Gud, förlåt mig. Miles, förlåt för att jag bara låg där bredvid dig. Jag försökte stoppa det, jag försökte väcka dig och jag försökte inse att det bara var en stor dröm.

Ingen förstår!! Ingen förstår hur jävla mycket han betyde för mig. Vi gjorde allt! Han var med mig jämt. Sov han inte i sängen sov jag med han på golvet. Ville han inte sova med mig släpade jag han under täcker. Vi höll om varandra. Han hade sitt huvud på min kind, på min axel och mitt bröst. Jag hade han i mitt hjärta.

Förklara för mig hur detta fick hända. Varför just han!!
Få mig att inse att han hade ont. Få mig att inse att jag inte tog hans liv. Få mig att förstå att han har det bra.

Jag ser han inte! Jag vill se han. Jag vill veta att han är här. Jag vill veta att han har det bra.
Ingen kommer bli som han.
Jag orkar inte bryta ihop längre. Jag orkar inte grina! Jag vill vara lycklig, med min andra halva.
Förlåt mig.

Panik panik panik... Vill inte vara hemma, vill inte sova och vill inte vakna utan min bäbis. vill inte tänka och vill inte grina mer. Jag har magsår skavsår under ögonen. Vad fan ska jag göra? Hur fan ska jag bete mig!!

Vad har jag gjort? Jag får aldrig mer se han.
Det kryper i mig.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag har sån panik!

Vad ska jag göra? Vad ska jag ta mig till? Jag bara väntar på att få se han igen. Jag vägrar inse att han inte finns längre hur mycket jag än försöker. Hela jag är i tusen bitar. Hur fan ska jag klara av det här? För mig var det inte bara en hund, för. Mig var han ett liv, en kärlek och en bästa vän. Han skulle vara med när jag gifte mig, han skulle ligga bredvid mitt barn på foton. Han skulle jag älska hela hans liv.

Jag önskar att han kan förlåta mig, att han mår bra nu. Jag önskar att jag en dg kan förlåta mig själv. Att jag inser att det var för hans eget bästa.
Ni förstår inte vilken panik jag har i kroppen. Ingen hund kommer aldrig vara som han. Ingen kommer kunna ta hans plats. Ingen förstår hur fan ont det gör!

Lilltjejen är helt knäckt. Hon bara ligger. Hon är rädd och vill knappt bli klappad. Hon vägrar gå genom en dörr som påminner om veterinärer.
Tillsammans har vi gråtit oss torra. Jag är helt slut men ändå kommer det mera.
Idag ska vi titta på hus, jag vill inte! Jag bara tänker på hur dom två skulle ha sprungit där. Miles river huset. Det efter dom två vi anpassade oss och ville bo på landet, och nu är min framtid tom för det huset.

Jag har min lilla yoko. Min älskade hund.
Jag vet att jag sa för tre veckorsen, att skulle de hända dom nått, skulle jag aldrig förlåta mig själv..

Min älskade miles! Har nu lämnat mig. Mitt allt och min ögonsten. Dom som kände han och känner mig vet att jag gjorde allt för den hunden. Han var min ögonsten.

Som vanligt låg vi och kramades imorse eftersom han har slutat sova med oss nu på kvällarna.. Vet inte varför, han kommer bara in på morgon. Som vanligt bråkade han på morgon och bet i mina saker. Som vanligt satt han och sura.

När vi kom till veterinären fick jag gå in med han och förklara som läget var, att han har ont och blivit konstig. Hon tittade lite och sa att det troligen var ledproblem och jag hade att välja på att låta honom leva med smärta eller ta bort han. På golvet sjönk jag ihop och grät som en unge. Vad skulle jag göra? Tänka på mig eller han? Dom fick ta lugnande på han. Jag la han i mitt knä och satt och gungade han så han somnade. In kommer dom och sätter en kanyl i han och frågar om jag var reda. Jag skrek och böna att dom skulle sluta men jag fick bara höra att det var försent. Där låg jag, bredvid miles och skrek, grinade och vägra släppa han. Han slutade att andas och hjärta stanna. Jag kände hur hela mitt liv rasade samman. Jag låg med min bäbis i knät och lät han dö. Dör satt jag med han en timme och skrek och grina tills jag var tvungen att säga hej då.

Hela dagen har varit en enda stor pina. Inte förening nu har jag kunnat skratta. Allt jag gör påminner om han. Jag väntar och väntar men han kommer aldrig. Jag har ropat och funderat. Grinat och brutit ihop. Jag orkar inte! Jag orkar inte vara utan han...