Ingenting
Jag har ingenting som är mitt längre.
Jag har inget som är min vardag längre.
Det ligger ingen i sängen, ingen i soffan. Ingen i buren. Det finns ingen någonstans. Min axel är tom. Det är tomt överallt.
Jag har aldrig varit så olycklig, aldrig så här ledsen.
Jag vill inte vakna en gång till och undra varför han inte ligger bredvid mig, och dra förgäves i lakanet. Jag vill inte sova tomt på min sida av sängen.
Gud, förlåt mig. Miles, förlåt för att jag bara låg där bredvid dig. Jag försökte stoppa det, jag försökte väcka dig och jag försökte inse att det bara var en stor dröm.
Ingen förstår!! Ingen förstår hur jävla mycket han betyde för mig. Vi gjorde allt! Han var med mig jämt. Sov han inte i sängen sov jag med han på golvet. Ville han inte sova med mig släpade jag han under täcker. Vi höll om varandra. Han hade sitt huvud på min kind, på min axel och mitt bröst. Jag hade han i mitt hjärta.
Förklara för mig hur detta fick hända. Varför just han!!
Få mig att inse att han hade ont. Få mig att inse att jag inte tog hans liv. Få mig att förstå att han har det bra.
Jag ser han inte! Jag vill se han. Jag vill veta att han är här. Jag vill veta att han har det bra.
Ingen kommer bli som han.
Jag orkar inte bryta ihop längre. Jag orkar inte grina! Jag vill vara lycklig, med min andra halva.
Förlåt mig.
