Blir mamma åt en dotter 19/6!

Min älskade miles! Har nu lämnat mig. Mitt allt och min ögonsten. Dom som kände han och känner mig vet att jag gjorde allt för den hunden. Han var min ögonsten.

Som vanligt låg vi och kramades imorse eftersom han har slutat sova med oss nu på kvällarna.. Vet inte varför, han kommer bara in på morgon. Som vanligt bråkade han på morgon och bet i mina saker. Som vanligt satt han och sura.

När vi kom till veterinären fick jag gå in med han och förklara som läget var, att han har ont och blivit konstig. Hon tittade lite och sa att det troligen var ledproblem och jag hade att välja på att låta honom leva med smärta eller ta bort han. På golvet sjönk jag ihop och grät som en unge. Vad skulle jag göra? Tänka på mig eller han? Dom fick ta lugnande på han. Jag la han i mitt knä och satt och gungade han så han somnade. In kommer dom och sätter en kanyl i han och frågar om jag var reda. Jag skrek och böna att dom skulle sluta men jag fick bara höra att det var försent. Där låg jag, bredvid miles och skrek, grinade och vägra släppa han. Han slutade att andas och hjärta stanna. Jag kände hur hela mitt liv rasade samman. Jag låg med min bäbis i knät och lät han dö. Dör satt jag med han en timme och skrek och grina tills jag var tvungen att säga hej då.

Hela dagen har varit en enda stor pina. Inte förening nu har jag kunnat skratta. Allt jag gör påminner om han. Jag väntar och väntar men han kommer aldrig. Jag har ropat och funderat. Grinat och brutit ihop. Jag orkar inte! Jag orkar inte vara utan han...