Skolhelvete kan dra åt helvete.
Nu sitter jag hos mamma.. i soffan och tittar på barnprogram då jag mår som bäst. Låta mig själv tro att jag är liten igen. Om det bara vore så på riktigt ibland..
Så många ord som vill flyga ur mig. Alla dessa tårar som på nått sätt försöker pressa sig ut och jag håller tillbaka. Mötet på skolan gick rakt åt helvetet. Mötet blev rätt kort pga jag gick ut med vattensprängda ögon och ville inte höra på mera. Enda jag ville just då var att prata med Niklas. Men vad skulle det hjälpa? Sitta och grina och inte våga säga vad felet är. Får man säga dom här orden utan att bli uppfattad som självmordsbenägen, som fjortis eller töntig? Jag är så fruktansvärt trött på livet så ibland vet jag inte riktigt alls vart jag ska ta vägen. Det känns så tomt och löjligt. Kommer jag någonsin göra något positift och bra med mig själv? mot andra? Tydigen inte. Nu sitter jag här åter igen med vattensprända ögon och vill skrika bort alla beskymmer och tankar. Skriva vad fan som är fel och varför allt är som det är.. Men naaat! Jag är för töntig, för feg och barnslig fast jag vill så otroligt mycket. Detta är något jag har left med hela livet och kommer inte komma från det och jag skiter i, tänker inte bry mig längre. Kan ju vara glad över att jag får ligga och sova hela dagarna
Och jag hatar den här dumma jävla bloggen! Hatar den nå sjukt
