Blir mamma åt en dotter 19/6!

I 5 månader har halva min tid gått åt till att tänka på han.

Hur det än kommer att sluta, när det väl slutar så kan jag inte vara annat än glad, att jag fått dom här månaderna med han. Att jag sedan kan vara glad när jag blir vuxen och veta att jag delade minnen, dagar.. tårar kärlek och bråk med denna karl, det året jag blev 18. Det speciella året. Men det gör så fruktansvärt ont att behöva tänka så.. Att någongång kommer det ta slut. Att vi kommer tröttna på varandra.. Att det inte längre kommer att finnas någon kärlek längre. Att vi kanske inte är tillsammans om ett år, en månad eller två veckor. Att vi någongång i framtiden kanske inte ens pratar med varandra. han har fått mig att känna någonting ingen annan har fått mig att känna. Han har hjälpt mig med saker ingen annan skulle kunna hjälpa till mig. Jag hatar att vara utan han såhär på veckorna. Jag hatar att känna att jag inte räcker till, att allt jag gör är fel! Frågan är om jag kommer stå ut.. Det får mig själv att blir rädd. Men jag vill inte släppa han nu.. Jag hatar att sitta såhär med tårarna i ögonen