Veckan började ju bra iaf..

Igår kväll slog tanken mig åter igen, "är det verkligen dethär jag vill?"

Det finns aldrig någon som kommer förstå..
Hur mycket det finns i mig som behover komma ut..
Dessa tankar och funderingar, pain in the fucking aaass
Hur jag önskade att dom bara kunde flyga ur mig..
Följa med när jag andas.
Eller att någon bara kunde lyssna, fatta sig på mig.
Mata ur mig orden. Det är så mycket jag vill skrika ut!
Hur arg jag är, besviken och ledsen.
Jag vill slita ut min ungdom, min uppväxt dom senaste 5 åren.
Jag vill tappa minnet och börja ett nytt liv. Jag vill få nya chanser i livet.
Jag vill ha ett ställe där jag känner mig välkommen.
Vara omringad av personer som älskar mig och inte tycker att jag är i vägen.
samtidigt vill jag vara helt borta och inte behöva tänka på skiten.
Jag är så trött på mig själv att jag är feg, och försöker glömma allt istället
Varför kan jag inte öppna upp mig? vad fan är det som tar emot?
Även om ni inte tror det, så är det det enda jag vill..
För jag vet att allt skulle bli så mycket bättre.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0