Världens bästa pojkvänn
Snart är det 11 månadersen jag träffade Niklas första gången hemma hos han, jag sov där. Vi pussades sen kvällen. Vi kramades och pratade med varandra. Jag intalade mig själv varje gång jag åkte därifrån att inte bli kär i han. Detta skulle inte bli långvarit. Flera gånger valde jag att inte höra av mig mer. men frästelsen att åka dit och sova vart bara större hela tiden. Efter ett tag tog jag bort hans nummer, inklusive msn för att inte kunna höra av mig. Trycka bort rutan så fort han skrev, radera smset innan jag han se nummret. Men det fick mig bara att kunna det utantill efter ett tag. Jag valde att aldrig prata om han så att folk inte skulle fatta att jag började bli kär. Sen satt jag i den sittsen.. Jag var kär, i en kille som jag hade noll intressen med. Vi hade knappt någonting gemensamt. Inte samma musik, inte samma filmsmak. vi gjorde aldrig någonting tillsammans. Vi träffades, sov med varandra sen åkte jag hem. Jag var rädd att jag skulle hamna i samma långa förhållande jag hade tidigare. Vilket jag gjorde. Men det var någonting med Niklas som fick mig att stanna kvar. Det var någonting som inte ville släppa taget. Som det än är idag.
Jag trodde aldrig att jag skulle säga dom där orden till Niklas. Självklart var det på fyllan första gången, jag vet inte varför. Andra gången var jag i Mexico, vi bråkade. Första gången riktigt odentligt, i telefon. Jag satt och bråkade med han samtidigt som en tjej satt och skrev våra namn i ett halsband format av ett hjärta. Vilket jag har på mig än idag. Niklas namn suddade jag ut i Viktors bil. Varför gjorde jag det? samtidigt som jag gjorde det slog tanken mig "varför tar jag bort det? jag och Niklas är inte klar med varandra, vi har en lång väg kvar". Men jag vägrade, för jag var så förbannat envis. På vägen hem var jag i tyskland, på flygplatsen på väg mot bussen då vi skulle lägga på när jag pratade med han en snabbis. Då han sa att han älskade mig. Det enda jag ville göra dom minuterna var att flina, men jag kunde inte. För att pappa visste att jag hade pratat med Niklas.. Och han fick ju inte veta att jag var kär.
3 månader fick det mig att inse att jag älskade den karln. Det bråket i mexico fick mig att inse allting. 3 månader är förbannat lite för att inse hur mycket man tycker om en människa, men jag visste då att det var Niklas jag ville ha. Den jäveln som jag har bråkat med som aldrig förr, velat slagit ihjäl. Tyckt att han inte har fattat ett piss, svikit han som han har svikit mig. Känt mig orättvist behandlad så som jag har behandlat han orättvist. Dom tårar jag har fällt för han, i hans armar.. Framför han, bett om förlåtelse. Varit arg för att han inte bett om förlåtelse. Varit arg på han när han har bett om förlåtelse. Bett han dra åt helvete, bett han krama om mig. Dom gånger vi har hatat varandra, inte litat på varandra.
Det är dom gånger som har fått detta år till ett helvete! Ett helvete pga av anledning.. Att jag har gjort mitt allt så ledsen och besviken. Att vi har utsatt varandra för dom värsta känslorna, bråken och sakerna. Men det som inte tar isär oss gör oss starkare. Till den punkten har vi äntligen kommit till. Vi känner varann nästan för väl för att vi ska kunna bråka. Han vet vad han ska göra när jag är sur. Jag vet vad jag ska göra för att inte göra han sur. Han vet vad han ska göra när jag är ledsen. Han har lärt mig vad jag ska göra för att inte bli ledsen. Vi har båda insätt att det inte är värt det, att utsätta varandra för såna saker man hatar att känna. Istället är iaf jag, världens lyckligaste med han. Det bästa är faktiskt inte han, utan att hans pappa har ninisar! Och hans syster har världens gölligaste Theo! Och att vi faktiskt har våran Pelle ;) bara skojas..
Jag älskar dig Niklas Löv!
Jag älskar dig lika mycket som frosten älskar att sätta sig fast på bilrutorna och göra ägaren förbannat sur på morgon när han/hon har bråttom iväg i 13 minutgrader. För mig är du den bästa och finaste! (finare om du hade längre hår..) ÅH JÄVLAR DU VAD VI SKA FIRA JUL TILLSAMMANS! göra lussebullar och pepparkakor. Sätta blommor i fönstret, hänga upp julstjärna och sätta fram en ljus stake. Du kommer bara att älska julen efter det här:) Och tänk att det enda jag skriver om nästan, är dig. Kan du komma hem nu? Vi har mycket att göra.. Orkar inte sitta såhär och vänta på dig på nätterna.
Jag trodde aldrig att jag skulle säga dom där orden till Niklas. Självklart var det på fyllan första gången, jag vet inte varför. Andra gången var jag i Mexico, vi bråkade. Första gången riktigt odentligt, i telefon. Jag satt och bråkade med han samtidigt som en tjej satt och skrev våra namn i ett halsband format av ett hjärta. Vilket jag har på mig än idag. Niklas namn suddade jag ut i Viktors bil. Varför gjorde jag det? samtidigt som jag gjorde det slog tanken mig "varför tar jag bort det? jag och Niklas är inte klar med varandra, vi har en lång väg kvar". Men jag vägrade, för jag var så förbannat envis. På vägen hem var jag i tyskland, på flygplatsen på väg mot bussen då vi skulle lägga på när jag pratade med han en snabbis. Då han sa att han älskade mig. Det enda jag ville göra dom minuterna var att flina, men jag kunde inte. För att pappa visste att jag hade pratat med Niklas.. Och han fick ju inte veta att jag var kär.
3 månader fick det mig att inse att jag älskade den karln. Det bråket i mexico fick mig att inse allting. 3 månader är förbannat lite för att inse hur mycket man tycker om en människa, men jag visste då att det var Niklas jag ville ha. Den jäveln som jag har bråkat med som aldrig förr, velat slagit ihjäl. Tyckt att han inte har fattat ett piss, svikit han som han har svikit mig. Känt mig orättvist behandlad så som jag har behandlat han orättvist. Dom tårar jag har fällt för han, i hans armar.. Framför han, bett om förlåtelse. Varit arg för att han inte bett om förlåtelse. Varit arg på han när han har bett om förlåtelse. Bett han dra åt helvete, bett han krama om mig. Dom gånger vi har hatat varandra, inte litat på varandra.
Det är dom gånger som har fått detta år till ett helvete! Ett helvete pga av anledning.. Att jag har gjort mitt allt så ledsen och besviken. Att vi har utsatt varandra för dom värsta känslorna, bråken och sakerna. Men det som inte tar isär oss gör oss starkare. Till den punkten har vi äntligen kommit till. Vi känner varann nästan för väl för att vi ska kunna bråka. Han vet vad han ska göra när jag är sur. Jag vet vad jag ska göra för att inte göra han sur. Han vet vad han ska göra när jag är ledsen. Han har lärt mig vad jag ska göra för att inte bli ledsen. Vi har båda insätt att det inte är värt det, att utsätta varandra för såna saker man hatar att känna. Istället är iaf jag, världens lyckligaste med han. Det bästa är faktiskt inte han, utan att hans pappa har ninisar! Och hans syster har världens gölligaste Theo! Och att vi faktiskt har våran Pelle ;) bara skojas..
Jag älskar dig Niklas Löv!
Jag älskar dig lika mycket som frosten älskar att sätta sig fast på bilrutorna och göra ägaren förbannat sur på morgon när han/hon har bråttom iväg i 13 minutgrader. För mig är du den bästa och finaste! (finare om du hade längre hår..) ÅH JÄVLAR DU VAD VI SKA FIRA JUL TILLSAMMANS! göra lussebullar och pepparkakor. Sätta blommor i fönstret, hänga upp julstjärna och sätta fram en ljus stake. Du kommer bara att älska julen efter det här:) Och tänk att det enda jag skriver om nästan, är dig. Kan du komma hem nu? Vi har mycket att göra.. Orkar inte sitta såhär och vänta på dig på nätterna.
Kommentarer
Trackback
