Blir mamma åt en dotter 19/6!

Ibland förstår jag ingenting faktiskt
Jag har en sån otroligt obehaglig känsla i kroppen.. Och jag vet inte vart jag ska ta vägen med den.

Att vissa folk orkar hålla på, gå runt med en massa jävla ryckten. Skriva massa jävla skit till mig.. OM mig, trycka ner mig och skälla på mig.
Jag ska bli bättre, jag håller på att bli bättre.. Och jag vill bli bättre, men det finns inte en enda människa som förstår hur fan det är.

Det är såna här gånger jag Saknar Niklas. När gråten sitter i halsen och man försöker hålla emot den. Jag vet inte, jag kände mig trygg där. Vi kunde prata om allt. Han kunde krama om mig när jag behövde grina, bara ligga ner ochgrina. Det är det jag saknar när jag sitter såhär.. Och idag kan vi inte ens prata med varandra.
Jag blir så fruktansvärt arg, att dom jag vill och känner att jag kan vända mig till.. Inte finns där.. Det går verkligen inte att förlita sig till lågon.

Och det blir ju inte bättre för att du håller på som du gör..
 
Jag vet inte om jag börjar få panikångest eller vad fan det är..
Ångest har jag, för ingenting. Får skuldkänslor så fort jag öppnar munnen. Kan inte säga nej längre.. Och det blir tammefan i mig bara värre varje dag. Kan ingen bara ta över mig?

Jag kommer inte ihåg att det skulle vara så här jobbigt. Jag trodde det skulle finnas någondär som kunde peppa en, men inte. Har jag gjort nått fel? Har jag slutat brytt mig om människor? Som inte vill bry sig tillbaka?

Nu har jag inte grinat på länge, kan väl kanske vara det som är felet också.. Jag har inte en jävla aning, för jag vet ingenting själv. Jag vet att jag vill ha fredag :)! så jävla mycket.

Jag funderar fanimig på att ta en sista minuten, om jag bara hittar någon att åka med. En förtidig fördelsedags present. Den skulle ju faktiskt inte alls sitta fel.

Kan inte du bara säga att du vill att allt ska vara som vanligt....