när man är kär glömmer man allting
Precis som alla andra har jag också varit kär, haft känslor för någon. Tre gånger faktiskt. Men den senaste gången var på ett annulunda sätt. Känslorna växte fram, allt efterom. Man byggde upp en tillit. Man bråkade på ett annat sätt. Man älskade personen på ett annat sätt & man lämnade varandra på ett annat sätt. Jag har aldrig haft så ont i hjärtat, sån svidande mage och så mycket tänkade i huvudet som jag hade under det året. Samtidigt var det det bästa som hade hänt mig. Jag kan grina än idag, dom gånger jag stod där ensam.. Kärare än någonsin och lämnad. Då när jag inte visste vad jag skulle göra, kunde göra. Vad hjälpte? vad hjälpte inte?
Att bli lämnad av en människa man fortfarande älskar, och är kär i måste vara det jobbigaste och mest svåraste i världen. Att man ska glömma allting på 5 minuter, veta att den personen får jag aldrig mer krama, pussa på. Sova brevid, inte prata med på flera veckor får en panikslagen. Att veta att det är någon annan, som står en nära, har varit där undertiden man känner den där saknaden och bara vill ha tillbaka den man älskar, måste vara den svåraste tanke och lidkänsla som funnits och finns. Att vara så lycklig, måste vara det bästa som finns.
Att ångra sig så mycket, att vara efterklok är nog det mest irreterande som finns. När man tänker "om vi bara hade gjort så istället för så.. Om jag bara hade lyssnat på han då" Men självklart lär man sig av sina misstag. Dom där rutinerna man hade. Självförtroendet som växte fram. När blygheten försvann mer och mer. Dom första gångerna med varandra, dom första sakerna man gjorde tillsammans. Dom gånger man sa förlåt och kramade varandra. Dom gånger jag låg på axeln och grinade om kvällarna. Det där flinet jag fick på läpparna när "favorit" ringde på telefon. Dom sveken vi gjorde varandra. Dom gångerna vi ville hänga varandra. Jag kan hålla på i flera timmar.
Det är inte nu fören efter, man fattar hur ont det gjorde. Hur kär man var. Varför gjorde jag inte så? Gud vad jag var lyckig där. Det där minne bär jag med mig. Fan vad jag grinade då. Jävlar vad jag somnade skönt brevid dig varje natt. Det har snart gått över 3 månader, ibland känns det som 3 veckor och ibland känns det som 13 månader. Jag saknar det fortfarande, det är ofta jag tänker på det. Det är ofta jag suckar högt och undrar varför det var som det var, hur skulle det vara nu? Jag kommer ihåg dom gånger jag frågade "hur länge till tror du att vi är tillsammans? hur tror du att vi gör slut? tror du att vi är tillsammans den månaden? tror du vi kommer att göra det tillsammans?". Jag är så fruktansvärt glad att vi är vänner idag :) Att vi till slut kunde bli det även vi. Och jag kommer alltid att tycka om dig, på ett eller annat sätt.
