Blir mamma åt en dotter 19/6!

Det var inte meningen att det skulle fortsätta vara vi..
Nä inte med den inställingen.
Det var en ren jävla skit vecka, känslor hit och dit. Vad skulle man göra och vad skulle man inte göra. Vad skulle man säga och vad skulle man tänka. Allt kändes så bra den gången efter julafton. Allt vart så mycket klarare, allt gick så framåt.. Jag har läst min egen blogg efter allt det här, flera gånger under februari och mars har jag skrivit hur underbart det var, hur lycklig jag var. Hur allt blev så perfekt. Sen kom allting som en smäll.. -Jag förstår fortfarande inte. Den där skitsaken förstörde allt.. Att jag kunde vara så arg och ledsen i en helvecka gör mig faktiskt förvånad idag. Men att jag bestämde mig för att släppa det innan jag åkte fick mig att få panik. Helt plötsligt ville jag inte åka för jag ville inte lämna den jag var kär i. Istället vart det helt fel och jag åkte iväg.. Utan att prata ut om saker, utan att ens prata med varandra.. Utan att ens kunna säga hejdå på riktigt. Att det inte ens är gjort idag. Att man kan vara för stolt för att säga vad man egentligen tycker och tänker.. Vad man egentligen vill, för att man är rädd för vad alla andra, och sig själv ska tycka. Det är sorligt hur man bara ska glömma en människa man har älskat så mycket, så fort. Att man själv förväntar sig så höga krav, att man ska glömma allt på en vecka.. När man har varit med någon i över ett år. Att man har gått runt i ett helt år och varit kär, gått runt och varit lycklig och kännt hur det pirrar i magen, helt plötsligt ska försvinna. Jag ville så förbannat kämpa tillbaka allting, det var det enda jag satt och tänkte på när jag satt på flyget tillbaka till sverige. Men jag visste att det bara skulle såra mig själv om jag försökte, och inte fick någon respons tillbaka.

Nu har det gått 7 veckor. 7 veckor och allt känns fortfarande jobbigt. Är det jag som är trögfattad som fortfarande inte fattar någonting? Det känns som 2 veckor för mig, om ens det. Så mycket jag har gått igenom med en människa under den tiden har jag aldrig gjort förr. Så mycket tårar, så mycket kärlek.. Så många minnen gör det bara värre. Jag kunde aldrig tänka mig en vardag ensam, men här står jag faktiskt idag. Stadigare på jorden någonsin :)
Inte fan sitter jag och tänker så här varje dag, absolut inte. Men självklart kommer det stunder då man vill sätta sig ner och grina, få panik och slå runt med armarna och skrika "Varför är jag inte älskad längre?". Jag kan inte säga att jag är lyckligare nu, och jag kan inte säga att jag är olyckligare nu. Jag kan inte säga någonting förutom att man kunde ha gjort saker annulunda.. Och jag kan inte säga att vi inte var menade förvarandra, för då skulle vi aldrig vara kär..

Men nu är det på tiden att jag släpper precis allting och går vidare, helt.
Inte lite i taget som innan. 

Imorgon ska vi upp tidigt och vara hurtig och gå hem till far min och lämna lite saker och hämta filmkamera eftersom vi ska göra en film inom tre veckor. Förbannat bra film, även en seriös film! Vi har även suttit och planerat lite cykelsemester och min födelsedag. Ska också tvätta och ta mig till arbetsförmedlingen och ringa soc imorgon. Förbannade jävla soc.. Bjuda Linnea på en kaffe på stan ska jag tammefanimig göra, det var längesen nu. Tycker inte alls om att vara vuxen, men det är nått man måste lära sig någongång i livet. Snart står jag väl med hund och barn i mitt fantasi hus och en man som jobbar övertid och är otrogen mot mig. Eller? Näää.. Jag vill inte ens ha barn än, 24 år ska jag vara. Så i veckan ska jag ta mig till UM och boka tid för att sätta i P-stav. Fyfan vad saker jag har att göra :/ Det värsta är att jag verkligen tar tag i sakerna nu med. Ryser bara av den tanken, men vyxenpoäng till mig.

Ne men fan vad jag skriver! Godnatt för i bövulen ska upp klockan 10.