Då var det sagt, en gång för alla
Jag har ingenting att skriva om det här "tjafset" längre. Jag lägger ner det och låter dom där små ungarna tro att jag är 20 år och har barn. Att jag är en pundarhora med skabb och hiv. Att jag går med luva och flottit hår.
Jag tar inte åt mig längre, fortsätt bäst fan ni vill :)
Medans ni har varit bortskämd och fått hjälp med läxorna och blivit nattad av båda föräldrarna på kvällarna. Fått väckning på morgon och frukosten näst in till serverad på morgon, har jag och min syster kämpat med att somnat på kvällarna. Men en stor klump i magen och en rädsla varje dag i undran om våran mamma ska överleva hennes cancer. Medans ni sitter och tror att jag hellre satt och rökte på utanför skolan och inte alls gick på lektioner så låg jag hemma i sängen och grinade. Dom dagar jag brast ihop i skolan var inte för att jag hade tagit något. Utan att jag visste att just då låg min mamma och opererades ihop om att hon skulle bli bättre, och jag inte kunde göra någonting för att hjälpa till. Och det är fortfarande en ständig klump i magen.
Jag är så trött, på att jag ska behöva förklara mig på det här sättet.
Jag skäms för att jag inte gick ut skolan. Men jag skäms fan inte för den jag är i dag. Jag skäms inte att jag vågar vara den jag är, mendans ni inte vågar. Att ni ens kan kalla mig för såna där saker, är patetiskt.
Peace out, niggah! Eller hur var det nu en pundare skulle säga?
