Fy helvete.
Fy fan för folk i bland.
Jag har verkligen ingen att tacka. Jag har ingen att säga tack till för stödet med miles.
Inte en jävel har kramat om mig, varit där eller ens försökt försöka bry sig av dom jag bryr mig om. Ingen har hört av sig, och ingen har frågat om vi vill komma dit.
Men ett stort tack till Nicklas och HANS vänner för att dom har stöttat och ställt upp. Låtit oss varit där till mitt i nätterna och bjudit hem oss. Fått oss att tänka på annat och skrattat.
Man blir arg och frustrerad. Ledsen och besviken.
Ett litet "jag tänker på eran kille" skulle betyda allt för mig.
Jag vet inte om jag tänker på fel spår. Men hade det varit någon av mina närmaste hade jag visat att jag fanns dör.
Kommentarer
Trackback
