Rädsla, oro och besviken.
Det är så mycket tankar i mitt huvud just nu så det svämmar över.
Varje natt försöker jag gräva hål i madrassen för att slippa förlossningen.
Jag känner mig så jävla ner pissad av sjukvården så det får mig att grina varje dag!
Varför förklarar dom ingenting? Jag är livrädd, jag vet inte vad som kommer att hända, hur det kommer att gå till.
Jag vet bara att jag inte får börja blöda och inte ta någon smärtlindring.
Jag lider av riktig dödsångest, jag går hela tiden och hela dagar och tror att min död snart är nära. Jag kommer förblöda av dom här tunga medicinerna på förlossningen.
Flera gånger om dagen får han trösta mig för att jag brister i gråt och skriker att jag snart kommer att dö.
Jag lider av panik ångest, min kropp slutar andas, jag blir yr och får sockerdricka fast min hjärna och jag vet att det bara är panik som kryper i kroppen.
Jag lider av hypokondri, jag är ständigt sjuk.
Nicklas har fått googlat upp dom farligaste sjukdomarna jag kan få just nu så han vet vilka symtomer det är så han vet om det är påhitt eller sanning.
Jag har aldrig varit så här förut, aldrig rädd för någonting, allt började i november.
Jag vill bara ha ut mitt barn! Så allt ska bli bra. Ett friskt och helt barn, och för det är allt detta värt att ha så ont och må dåligt.
Jag kommer uppskatta henne så jävla mycket när hon väl ligger på mitt bröst och skriker.
För varje andetag hon kommer göra kommer all detta besvär kännas värt varje minut, varje spruta och varje dag av smärta.
Bara jag får ut henne hel.
Jag kommet grina över att det gick så bra, att jag ligger här just nu och skrämmer upp mig själv för att mitt huvud lider av panik ångest, hypokondri och dödsångest.
Jag vill föda barn nu så skynda dig ut lilla vännen!
