:(
Det gör så ont i mig att se mina syskon må dåligt. Det gör så ont i min mage så jag finner inga ord. Jag vill ge dom allt, guld och gröna skogar. Jag försöker hjälpa till. Jag försöker ha Rickard så ofta jag kan, så han får komma ut och mamma får vila. Jag försöker skjutsa dom hit och dit. Jag försöker se till att min syster kommer hem på nätterna. Jag försöker se till att Rickard har det bra i skolan och kan känna sig trygg. Jag tar tag i dom som mobbar han, så fort jag kan. Jag önskar att jag kunde hjälpa min mamma med ekonomin, vilket dom kämpar med varje dag där. Varje eviga dag är en kamp, iaf i våra hjärtan.
INGEN vet hur det ligger till, i te en enda människa vet! Alla är så jävla blind. Rickard som är 12 år får spara sina pengar för att kunna köpa ett par simbyxor. Charline ska vara glad om mamma kan fylla på telefon åt henne i slutet av veckan. Är det inte sjukt? En mamma som precis blivit frisk från en långvarig cancer, ska kämpa dag för dag för att få ihop vardagen till mina syskon. Det måste göra så ont i min lillebror! Och det gör så ont i mig när han sitter hos oss och säger "allt är mitt fel, varför vill inte han ha mig"
Jag får förklara för han att ingenting är barnens fel, ingenting är Rickards fel.
Han säger varje gång att han är glad att Nicklas finns, så han bara slipper växa upp med pratande tjejer.
Jag vill ha han här jämt, han är min ögonsten, min finaste lilla kille!
Åter igen fattar inte utomstående hur det ligger till, dom förstår inte varför Charline och Rickard är ledsen, ingen försöker sätta sig in i deras situation. Det är inte meningen att det ska vara jag som skjutsar dom till sjukhuset för att hämta medicin, eller köra hem dom på nätterna.
Varför? Varför väljer man bort sina barn?
Varför kan jag inte ha mer pengar och hjälpa till? Varför kan jag inte göra nått? VARFÖR KAN INGEN GÖRA NÅTT? Varför är det ingen som försöker sätta sig in i deras jävla situation utifrån och fattar hur fan det ligger till??
