???????
Jag känner mig helst seriöst döende.
Det känns ungefär som att livet är på sin sista refräng.
Man går runt och oroar sig om hjärtat orkar med allt detta, vaknar mitt i natten och är helt blöt och lär brottas efter luft.
Varje minut ligger jag och tänker på lillan i magen, om hon kommer klara av dessa mediciner och all stress och oro från mig. Varje gång hon sparkar blir jag överlycklig och kan sätta mig för att böla och smeka magen.
Jag fyller år imorgon, önskar att dagen aldrig kommer. Vakna med att ha ont, sitta och ta sprutor på mig själv. Inte kunna röra mig.
Tacka vet jag Nicklas som finns med mig överallt. Utan han vet jag inte vad jag ska göra.
Han klär på mig, klär av mig. Hjälper mig i duschen, ur duschen, till och med när jag står där. Hjälper mig i och ur sängen. Han gör verkligen allt, och jag älskar han så det gör ont i hela mig!
Igår när vi lånade en rullator från sjukhuset och åkte för att handla lite. Så kände jag ungefär, att jag handlade för sista gången. Jag tror jag har tappat livsgnistan så enormt så allting kvittar. Jag skiter i allt, förutom att jag vill ha ut mitt barn i välbehåll.
Nu ska vi åka till Apoteket och hämta ut all medicin :)
Först ska jag kuras lite med yoko!
