Min kropp
Jag har så förbannat ont! Det gör så ont och jag orkar inte hålla tårarna inne längre. Jag kan inte lyfta benen utan att skrika rakt ut. Jag kan inte sitta ligga eller stå för magen gör så ont så det viker sig. Näsan är så infekterad så det rinner gegga ur den. Jag har kramper i hela armarna och spya i halsen konstant.
Att man inte ens kan ligga och slappna av i sängen utan att det värker och bultar.
Jag får utslag på benen som bara kommer och går.
Som pricken över i så är jag allergisk mot värktabletter som Ipren, treo osv. Det jag kan äta är Alvedon som inte hjälper.
Jag kan inte kissa utan att magen gör ont och jag kan inte resa mig från toa. Vi bor näst intill på sjukhuset ändå hittar dom inget fel.
Jag ger snart upp! Finns det inget som kan hjälpa mig?
Hur ska jag orka med en förlossning och må så här?
Hur ska jag klara av att ha yoko i veckan när Nicklas till och med klär på och av mig, sätter på mig skorna och näst intill torkar mig när jag duschat.
Jag trodde det skulle vara en härlig känsla att vänta barn. Jag trodde man skulle vara lycklig och smeka magen.
Jag grinar och ligger i fosterställning.
På allt detta håller mitt hjärta på att bryta ihop. Jag är nära på att gå under jorden. Jag tar ansvar över saker jag inte borde, ser folk jag älskar må dåligt och bli sårad. Att se någon jag älskar bryta ihop och säga "jag orkar inte mer" får mig att känna mig som en dålig människa. Vad ska jag då göra? Hur ska jag få dom att må bra? Ställer jag upp på den ena lär jag samtidigt göra den andra glad för att inte vara orättvis. Jag säger ja fast jag vill säga nej.
Jag vet att det är mitt eget fel.. Detta är nog min kropps sett att säga att det räcker, att jag borde varva ner och tänka på min egna familj. Men hur ska mitt eget hjärta kunna må bra, när dom jag älskar mår dåligt och är ledsen.
Min hjärna är en virvelvind..
